Högstadietiden

Imorgon har min skola öppethus. Det menas med att vi elever på skolan ska vara där och göra reklam för våra program så att högstadieelever vill välja att gå på just dem. Jag kommer alltså att stå i bildsalen mellan 11-16 imorgon och försöka skulptera på mitt huvud medan andra tittar på. Inte det lättaste när jag knappt klarar av när mina klasskompisar kikar bakom axeln på mig. Men det ska bli rätt kul, och jag minns själv hur viktigt och svårt gymnasievalet kändes för mig. Jag är i ungefär samma sits nu när jag ska välja vad jag vill göra med mitt liv, gymnasievalet kändes bara lite mindre dramatiskt kanske.

Jag blev lite nostalgisk och loggade in på bilddagboken som jag inte har varit aktiv på hur länge som helst. Där hittade jag en massa bilder som jag både skrattar åt, skäms över och älskar som jag tänkte dela med mig av.

2006-2007?
Jag och min vän Sanna bestämde oss för att prova göra spikes med mitt hår. Håret var för långt så det klipptes av med kökssax på gräsmattan utanför konsum (vi var så provoaktiva) innan misshandeln av håret började. Vi strök med strykjärn och dammsög håret innan vi kom på att vi skulle använda gelatin. Superäckligt och svårt att få ur, så det rekommenderar jag verkligen inte.

Januari 2007
Svart och svår. Det var väldigt coolt med mycket klämmor i luggen och fraser på japanska.

Vi fyra. Ingen var lik den andre, men ingen av oss passade in i någon annan "grupp" i skolan, så jag tror att det var bland annat det som drog oss till varandra.

Sommaren 2007
Hiphoparn och flickan med kladdig kajal under ögonen.

Hösten 2007
Lektionerna bestod oftast av diskussioner om konstiga ord eller morbida saker som att skriva listor på hur man bäst kan misshandla en människa. The Kristet Utseende citerades ofta och det blev lite som ett hemligt språk.

Och på fritiden var jag modell. ;)
(Foto: Lisa Zetterström)

En hög med flickor. Första gången jag och Eve träffades!

Det fanns hur mycket bilder som helst, och ungefär hälften var bilder på mig själv som var tagna av mig själv. Lite narcissistisk var jag allt även om jag ofta fick veta att jag inte dög.
Nu när jag tittar på alla foton förstår jag att det inte är tiden jag saknar, utan människorna på bilderna.