arje gång jag tänker på det, men efter vad mina föräldrar har berättat så var det verkligen förälskelse. Han hette Emil, och det var sådär mysigt att vi på vilostunden i kuddrummet hade våra madrasser bredvid varandra och höll varandra i handen medan vi sov. Men så kom det en dag då Emil inte var intresserad längre och ville leka med de andra pojkarna på dagiset istället. Mina föräldrar minns hur ledsen jag blev, och jag hade inte samma lust till att åka till dagis längre. Jag fick mitt hjärta krossat helt enkelt. Jag och Emil gick sen i samma klass på låg och mellanstadiet innan jag flyttade från Kiruna till Orsa. Idag har vi fortfarande kontakt, och han är min enda killkompis som jag kan prata om det mesta om utan att skämmas.
Senare i livet, närmare bestämt vid 15 års ålder, träffade jag min "riktiga första, stora kärlek".Mathias Gruddpers och nu har vi varit ihop i 2,5 år sen min födelsedag. Vår romans är inte sådär jätte intressant att berätta, vi träffades på Orsas ungdomsgård genom kompisar och liksom klickade direkt. Han bodde i Mora då, så till en början åkte jag väldigt mycket med 22:00 bussen. Jag gick ju fortfarande på Orsaskolan och var tvungen att komma hem varje kväll. Men efter att jag började på ST Mikaels så blev det lite praktiskt, och under perioder bodde jag nästan hos honom.
Det som vi båda brukar minnas tillbaka till är första gången jag hälsade på honom. Vi var inte tillsammans utan bara "kompisar" som jag noga förklarade för mina föräldrar som bar nickade sa "jadå lilla gumman". Han hade bett mig komma och färga hans hår rosa, och jag som var redan rätt intresserad tog bussen in till Mora. Vi spelade Guitarhero och när färgen skulle sköljas ur så ville han att jag skulle hjälpa honom. Pirr i magen!
Mathias kom till mig just under den tiden då man växte som mest som människa. Alltså har vi påverkat varandra väldigt mycket, och man kan säga att vi mognade tillsammans. Han fyller 21 år i år, tog studenten förra året och är nu i full gång med att ta sitt körkort. Han jobbar som vikarie på ett hem för utvecklingsstörda och på fritiden spelar han xbox och pratar om hur man bäst ska klara sig 2012 när zombiesarna kommer.
Trots våra olikheter så passar vi så himla bra ihop, och de får vi ofta höra också från människor runt om kring oss. Vi kompletterar varandra på ett bra sätt, och det bästa är nog att vi kan prata om våra problem och inte är rädd för att säga ifrån till den andra när det är något som stör oss. Jag kan vara mig själv med honom.
Ibland kan jag fundera över hur jag hade varit om jag inte hade träffat Mathias, och jag kommer oftast fram till att jag hade nog varit samma olyckliga och deprimerade tjej som jag var innan vi träffades. Han har fått mig till att börja ta allt med en nypa salt och inte lägga så mycket energi på att leta fel. Att älska mig själv helt enkelt. För man kan inte älska någon annan om man inte älskar sig själv, eller hur?
Jag har alltid varit skeptisk till att hitta sin kärlek vid 15-16 års ålder och sen flytta ihop och allt som har med vuxenlivet att göra, men Mathias får mig att fundera lite över det och kanske det inte är så svart eller vitt? Kanske det är rätt häftigt att vara med någon som man har delat sin ungdom med? Jag är i alla fall inte så säker på min åsikt längre. Men just nu vill jag bara vara här, bråka på han om att han spelar för mycket tv-spel och mysa i soffan framför en zombiefilm. Jag älskar dig, Mathias! <3
Du är så klok gumman! Jag förstår att det snurrar mycket i ditt huvud och det ska det ju göra så här sista året på gymnasiet. Jag tycker som du: Lev här och nu!!! Vi vet inget om i morgon.
SvaraRaderaKram från Mamma