Nu i trean på gymnasiet läser vi Religion. Jag har nog alltid varit intresserad av det, och redan som liten var jag ”andlig” som mamma och pappa kallar det. Första gången jag gick in i en kyrka var jag helt fascinerad av Jesus på korset, och jag var länge arg på mamma och pappa som inte gifte sig i kyrkan. När farfar dog trodde jag att han följde med mig vart jag än gick, som ande eller bara en tanke. Det låter säkert helflummigt, men jag var så. Jag tänkte mycket då också, precis som nu.
Idag kan jag inte placera mig i någon religion. När jag gick på högstadiet var jag insnöad i Wicca kulturen, men nu står de tjocka häxböckerna på hyllan och samlar damm. Jag tror inte på att det finns en gud/flera gudar. Jag tror på mig själv och att leva här och nu. För ett par år sedan skulle jag aldrig kunna säga så, när självbilden var så skev och det enda som fanns var att älta det gamla och slå på sig själv. Men jag är stark nu, och jag känner att det gamla inte finns längre. Endast som en del i utvecklingen.
Jag tror också på människor, och jag jobbar på att inte vara dömande. Att vara öppen mot människor gör att andra är öppen mot en själv, alltså lär man känna andra och det ger mig energi. Jag försöker oftast att se det goda i en människa, och det är kanske ganska tydligt om man ser på mitt förhållande. Efter högstdietiden har jag förstått att människor inte är onda och goda, utan att man agerar efter hur man själv mår och hur andra behandlar en. Jag var förbannad för att andra inte förstod mig och satte upp en mur, andra blev rädda och gick till attack. Muren rasade och jag gick sönder. Det gjorde ont och allt blev en ond cirkel.
Idag strävar jag framåt, men håller mig ändå stadig på marken. Som en dagdrömmare som försöker att leva i nuet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar