Det kallas utveckling

Idag gjorde jag det! Jag stod helt själv och pratade, med endast en powerpint som stöd, inför människor som jag knappt känner. För ett år sedan skulle jag inte alls ha gjort det, jag skulle nog inte ens ha dykt upp i skolan den dagen och absolut inte ha valt en kurs där man SKA prata inför människor. Jag valde den just för att jag vill utvecklas, jag vill slippa den här ångesten innan jag ska redovisa något i skolan eller prata inför människor i andra situationer i livet.
Men idag, ett år efter min "grop" stod jag faktiskt där och stammade, skakade och sluddrade högröd i ansiktet och jag kände efteråt hur jag växte minst en meter! Nu vet jag att jag klarar det, och under lektionens gång förstod jag att jag inte var ensam om att vara nervös.
"Det är bättre att vara nervös innan matchen än att bli nervös när man står på mattan" sa min brottartränare för många år sedan, och jag tror att det stämmer i det här fallet också.

Något annat jag känner en utveckling i är min prestation på bilden. Just nu håller vi på att skulptera våra egna huvuden i lera, utan fusk med gipsmasker osv. Det är långt ifrån "perfekt" men jag tror aldrig att jag skulle ha klarat av det här som jag gör nu när jag gick första året på bild.

Någon likhet ser ni väl ändå? Läpparna tillhör dock någon Hollywoodfru...

Så, nu har jag boostat mitt ego lite och berättat hur bra jag är. Dags att dyka ner i hemtentan från Nutida Konsten igen.