Men golvet har ingen mun

det finns inga lampor härinne, nej, inga lampor,
bara örat och två stycken händer att trycka mot golvet,

men golvet har ingen mun och kan inte prata,

rummet är tyst, det är bara jag som är här,
rör mig genom rummet utan att synas,

letar i lådor, ser ut genom fönstret,
ser rävögon lysa där dagsljuset slutar,

det är i huvudet det händer,
det finns händer i huvudet som samlar på smuts,

det finns fiskar också, men dom håller sig gömda,
färdas från tinning till tinning i särskilda båtar,

jag syr en väg genom munnen och inåt,
ritar med krita mitt huvud på golvet,

röster sipprar ur golvplankets bräder,
händer svarar när rävbarnen ropar,

att gräva sig ner i golvet med svindel,
fylla händerna med allt det andra,


en lönndörr ner till något som lever,
ett pulserande hjärta, ett uppspärrat öga,

allting därnere brusar,
som bitar av bröd kring den hungriga munnen,

ett stigande sorl av bortglömda sånger,
ett hål i ett golv där sagorna bor,

att andas i hålet, svälja sagor och somna,
vara vaken och sjunga tills lamporna släcks,

röda bär som växer ur bröstet,
röda bär som växer ur hålet,


handen som sträcks rakt genom rummet
och in i ett annat,


"Golvet" av Linus Gårdfeldt