Solkatt

Efter två veckors skrivartorka orkar jag sätta mig ner här igen. Tiden mellan det senaste inlägget och det jag skriver nu har helt enkelt varit för grå och trist, och vem vill bara läsa om en massa gnäll och i-landsproblem som t ex ångest över projektarbeten?
Nu skiner solen i alla fall, och det mesta verkar lösa sig. Eller så har jag bara intalat mig själv att det kommer att lösa sig. Mamma säger alltid under mina suraste dagar att man kan lura hjärnan till att bli glad genom att le åt sig själv i spegeln och säga att det kommer att bli en bra dag. Jag blir såklart ännu surare när hon kommer och säger så och tycker att hon är jobbig som ens kommer med sådana dumma råd. Men idag konstaterade jag att det funkade, och jag försökte att skina ikapp med solen även om molnen var framme lite då och då.

Jag och Simon tog en promenad i solen efter skolan idag. Vi gick runt Born ett par varv i väntan på att hans mamma skulle sluta på jobbet och komma och hämta honom. På vägen mötte vi en katt som ville vara vår vän. Jag har alltid tyckt att katter har varit obehagliga och oförutsägbara, men efter att ha lärt känna Simons katt Mimmi så har jag upptäckt att de kan vara rätt söta. Den här katten som vi mötte var verkligen det, och när Simon tog fram kameran verkade den förstå precis vad han höll på med och la sig ner på marken och kråmade sig som en riktig fotomodell!

Nu har Simon åkt hem och ögonen kliar av katthår.